Definerar vem man lyssnar på, vem man är?

Ett tungt beslut är fattat, ett till kanske ni tänker. "Hon skrev ju nyss att hon inte skulle blogga på ett tag..." Men nej, det är inte samma slags beslut. Inte ens i närheten, fast det hade mycket att göra med att jag tagit en paus i bloggandet.

Ibland måste man bara lyssna på sin röst, göra den hörd. Vi har alla en sådan röst som kan, om vi behöver den, guida oss i livet. Det tror iaf jag på. Sen är det inte säkert att rösten får göra sig hörd. Ni vet, det där talesättet om att man antingen kan lyssna på hjärnan eller hjärtat. Det är det jag talar om.

En del människor, som jag beundrar stort, har verkligen lärt sig att lyssna på sig själva och tar vara på livet. En del människor jäktar sig fram till nästa stolpe i livet, och jag har nog varit någonstans mittemellan. Närmare jäktet än att lyssna på mig själv. Men jag vill gärna tro att själva vetskapen om var jag befinner mig därimellan kan göra att jag sakta kan växa till den person jag verkligen vill vara. En som lyssnar på sig själv. Som tror på sig. Det är ett av mina största mål.

Mitt beslut var inte lätt och jag har mått riktigt dåligt inombords ett tag. Men nu känner jag mig nästan fri, lättad och som att en sten lyfts från mina axlar. För inte så länge sedan gjorde jag klart för mig att detta beslut skulle kunna bli nödvändigt att fatta, inte åt vilket håll jag skulle vända mig utan att det kanske skulle bli tankeställare för mig.

Ni undrar säkert vad det är och egentligen är det inte en stor grej. Inte just den biten. Det handlar om jobb och framtiden, som vanligt antar jag. Beslutet däremot var för mig en stor grej.

För första gången tackar jag ja till ovissheten, men jag har min familj. Och det är allt som betyder något för mig. Det vet jag nu (klyschigt? Oja!), jag vet vad som betyder något för mig. Hur tjurig jag än kan vara en dag eller gärna jag ibland bara vill komma bort ett tag, så vill jag inte missa mer tid vad som är absolut nödvändigt med min familj. Hela min familj.

Jaha, dags att erkänna.

Jag måste erkänna en grej som ligger mig ganska tungt om hjärtat. Fast jag tror faktiskt att ni redan märkt det.

Jag måste ta en paus från bloggen, det händer så otroligt mycket i mitt liv just nu att jag faktiskt inte orkar skriva. Både fysiskt och pykiskt.

Nej nej! Jag är inte sjuk eller nått sånt. Det är bara att de här väldigt långa dagarna och de fullspäckade helgerna gör att jag inte får den tid jag behöver för att printa ner mina tankar. Som igår, då var jag inte hemma förens vid läggdags på kvällen. Och jag hade då fått se min son en halvtimme den dagen.
Enda gången jag kanske kan skriva är nu på morgonen, för detta skriver jag halv 6 på morgonen. Men, ärligt. Jag måste ju äta frukost också!

Jag kommer väl inte kunna hålla mig borta särskillt länge ändå, eller så dimper det ner en å annat inlägg. Men inte som förut. Och det har ni ju säkert redan märkt, det är bara först nu jag känner mig mogen för att erkänna det.

Så jag tackar för mig ett tag, tar några djupa andetag och satsar på en ny omgång inom förhoppningsvis en snar framtid. Tack!

Bröllopsklockorna klämtar

I dag är det dags för min allra finaste S att gifta sig. Det kommer bli en magiskt dag idag.

Magisk och fylld med glädjetårar!

"Ammande mor vägrades vin – moralpanik?"

En kvinna sitter med sin väninna på en bar och tar ett glas vin. Efter en stund bestämmer de sig för att ta ett glas till, men denna gång säger bartendern "nej". Varför? Han har sett att kvinnan ammat sitt barn någon gång under tiden. 

Detta är händelsen. Vad skulle du gjort? Skulle du serverat kvinnan ett glas till? Eller skulle du sagt nej?

Bilden är lånad från dn.se

Jag skulle, efter en hel del tänkande, sagt nej. Eller skulle jag? Jag skulle nog frågat om det var så klokt innan jag sa nej. Ja, så skulle jag gjort. Ifrågasatt.

Jag minns när jag första gången efter att jag slutade amma sonen tog mig en cider. Jag drack en fjärdedel, sen var jag packad. Ärligt, det var så illa! Kroppen var så utrensad att även så lite alkohol fick mig rund under fötterna.

Men det är inte enbart alkoholen som går ut i bröstmjölken jag tänker på. Egentligen är det allra minst den, eftersom mängden inte blir så stor. Utan det är hur personen påverkas. Tänk dig, jag tog en fjärdedels cider (vanlig burk) och jag kände mig packad. Hur påverkad kanske kvinnan inte skulle blivit av ett extra glas vin?

För att inte tala om hur annorlunda hon skulle luktat för bebisen. Till skillnad från oss vuxna är de otroligt känsliga för sådant.

Studier visar däremot med säkerhet att risken för plötslig spädbarnsdöd ökar när den ena eller båda föräldrarna är påverkade av alkohol... (http://se.babycenter.com/baby/sleep/reducecotdeathexpert/)

Nej, jag vill inte vara någon moralkärring och klanka ner på alla som tar sig ett glas vin eller en cider/öl. Men varför ta mer?

Jag skulle kunna säga så mycket mer i ämnet, men jag stannar här och hoppas på att ni kommer in med kommentarer istället. För detta är ett ämne värt att diskutera, bättre i det öppna än att det blir tabu!

Tror ni att man...

... är omtyckt på uppdraget när man får kommentaren "om du ändå bodde närmare"?

Ett husmorstips till dig från mig; Gevaliabesök och ostädat? Nemas problemas!

Oväntande gäster och inte hunnit städa ordentligt? Skit i det, dämpa belysningen och tänd några ljus i stället. Och ett doftljus inne på toan gör underverk.

Smutsen syns inte och det blir helmysig stämning.

Ett husmorstips till dig från mig; Att undvika tvätthögar stora som Everest är inte fel.

Vänta inte med att vika tvätten till senare bara för att det är vacker väder just då. Det kommer tillbaka och biter dig i arslet och du får spendera en hel förmiddag med att vika 50 ton tvätt för att komma åt sonens strumpor längst ner i högen. När det desutom är fint väder och du vill vara ute.

//Femtielva par strumpor kvar att para ihop och sjutiotvå handukar kvar att vika. Suck.